Känsliga fjällvatten!

Den del av Laisälven som Björklidens SFF förfogar över är ca 1 mil lång. Inte så mycket kanske, men alldeles tillräckligt för flugfiske en vecka eller två varje sommar i 20-25 år. Det man bör komma ihåg när man besöker Björkliden och andra liknande fiskevatten är att de är väldigt känsliga på många sätt. Självklart naturen invid älvarna och sjöarna, men i synnerhet det man finner i vattnet.

”Det var bättre förr!” hör man ofta, beträffande fiske och uteblivna fångster, av äldre fiskebröder och systrar i ens bekantskapskrets, och kanske mest från fiskepoeter och romantiker som Rolf Smedman, och idag, Gunnar Westrin. Det är troligen riktigt. Fisket var bättre förr! Därom råder inget tvivel. Vad dessa olyckskorpar från svunnen tid ofta inte förstår är de bär ansvaret för att våra fiskevatten, särskilt i fjälltrakterna, så radikalt försämrats. Med stora fiskkontar och lika rymliga samveten har man i åratal dammsugit fjälltraktens bäckar, sjöar och älvar med beslutsamhet och pinsamt mänsklig girighet. Stunder av eftertanke och en slöja samvetskval har man viftat bort med motiveringen att ”i alla dessa vattendrag gör mina tjugo kilo varken från eller till!”

Det gör de! Varje kilo har betydelse!

Björklidens del av Laisälven är som sagt ca 1 mil lång. Med 60 meter snittbredd gör det 60 ha. Norrlandsälvarna är, liksom alla fjällvatten, näringsfattiga. Det innebär att tillväxt/återväxt inte är lika hög som i näringsrika, sydligare belägna vatten. Exakt hur stor återväxt/tillväxt är svårt att veta, men om vi säger 5 kg/ha är det inte en överdrift åt varken det ena eller det andra hållet. Det gör 300 kg på hela Björklidensträckan. Detta gäller alla arter tillsammans.

Naturligtvis kan man inte fiska upp 300 kg fisk, då dör stam-marna ut, eller åtminstone stammen av den art man fiskat. Detta är skälet till tusenbrödrastammar av t ex Röding: Ett starkt riktat och alltför hårt fiske efter Öring, har utarmat, och ofta helt utrotat, Öringstammarna i många fjällsjöar, och därigenom har Rödingen givits utrymme att bilda svältbestånd i total avsaknad av naturliga predatorer. 

Upp till 50% kan man ta utan att skada stammen, men med risk att individerna inte hinner bli så speciellt stora. Vill man driva upp en stam med många och stora individer bör man inte ta mer än ca 25%, eller helst 10%. 

I vårt fall blir det mellan 30-75 kg. om vi förutsätter att de tre stora arterna är lika fördelade och övriga arter försumbara blir siffran för t ex Harr från 10 kg upp till 25 kg.
Om vi räknar att fiskesäsongen är 6 veckor och att det är 10 fiskare/dygn gör det 420 fiskedygn. Mängden Harr man kan ta upp per fiskedygn blir således: 24-60 gram!
Man bör alltså fiska i minst 17 dygn för att ta ett kilo harr!
5 kg/ha kanske kan tyckas lågt räknat, men om vi vänder ekvationen! Vi vill ta till vara på ett halvt kilo Harr per dag:
Vid 25% uttag måste tillväxten vara 42kg/ha, och vid 10%, 105 kg/ha. Detta är förstås helt orimliga siffror.

Nu stämmer inte teorin helt i praktiken. Björkliden har med hjälp av tydliga regler och hänsynsfulla fiskegäster fått stammen av både Harr och Öring att inte bara växa i antal utan också i storlek, utan att någon fått försaka livets goda med att njuta färsk, egenhändigt fångad fisk. Detta beror troligen på att Björklidens vatten fylls på med fisk både uppströms och nedströms.

 Två fiske-etiska regler man bör hålla sig till: 

1.   att bara avliva den fisk man avser äta på plats. Ja visst, det kan kännas bra att ha med sig lite fisk hem till hustrun för att kunna motivera även nästa sommars norrlandsresa, men om hundra fiskare tar med sig 1 kilo var gör det blir det 100 kg, och om var och en konsumerar 2 kilo under sin vistelse blir det enorma 300 kg. Ta hellre med frugan nästa år! Kvinnor har bättre förutsättningar att bli duktiga flugfiskare än män.

2.    Att hålla minimimåttet med råge! En Harr på 30 cm i Laisälven har förmodligen bara lekt en gång i sitt liv, och troligen inte ens det! Öring bör alltid återutsättas eftersom det är den enda predatorn, och därigenom den enda arten som på ett naturligt sätt kan decimera sik och andra mindre önskade arter. Dessutom är stammen hårt decimerad av sportfiskare i förra seklet.

Frågeställningarna runt det etiska och moraliska med catch´n release (fang o slipp, på norska), no kill osv är ointressanta. De enda frågorna som är intressanta, som man bör ställa sig själv är:

Vill jag flugfiska i klara, vackra norrlandsälvar?

Vill jag uppleva friheten med flugspö i hand på fjällvidderna?

Är svaret ”ja” på dessa frågor, så finns det inte mer att säga. Det är naturen själv som satt upp reglerna. Vi kan bara anpassa oss efter dem.

Pär Wallström, Flugfiskare för framtiden!